Så konstigt det är, att nu när jag äntligen skaffat mig möjligheten att skriva av mig så känns det så svårt. Jag sitter i sängen (TV:n i vardagsrummet är trasig) och tittar på Allsången från Skansen. Bredvid mig ligger Ove och sover. Det är så det ofta är nu för tiden, så vi tillbringar kvällarna, helg såväl som vardag; han sover och jag slötittar på TV med paddan i knäet. Idag berättade mina kollegor på jobbet om hur de håller kärleken vid liv i sina äktenskap. Jag sa ingenting, för i mitt eget äktenskap har all närhet och ömhet försvunnit det senaste året. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande Ove, men för att inte gå under själv, och för att vår Hedda ska må bra, har jag fått distansera mig från Oves problem. Jag kanske har gjort fel. Kanske finns det något annat sätt att tackla hans smärta och ständiga klagovisor. Jag vet inte. Jag vet bara att vi på något sätt måste börja närma oss varandra igen, men jag vet inte hur.